tisdag 19 maj 2015

Tagebusch

Montag 18 Mai

Liebes Tagebuch, stand ich auf um halb Uhr. Dann frühstückte von fünf nach halb acht zu zehn vor acht. Um zehn vor acht Uhr machte ich mii. ch zurecht. Viertel nach acht ging ich zur Schule. Ich war in der Schul in acht stunden und 30 minuten. Als ich zu Hause war, saß ich bei dem Fernseher und machte meine Hausaufgabe. Um halb sieben trainierte ich Karate. Der Montag Karate Training ist sehr hart. Am Abend, wenn ich habe meine Hausaufgabe gemacht, saß ich bei der Computer.

Dienstag 19 Mai

Liebes Tagebuch, Heute hat mein Wecker um viertel nach sieben geklingelt, aber ich war zu müde und stand auf um halb acht.  Dann frühstückte ich für ein viertel. Ich hatte Brot, zwei mit Leberwurst und ein mit Gelee.  Es war sehr gut, und ich fühlte zufrieden. Dann ging ich ins Badezimmer und machte mich zurecht. Ich hatte immer noch zeit, so ich saß auf der Sofa mit meine Handy und internet surfen. Um fünf vor neun legte ich meine Sachen in meine Rucksack. Um fünf nach neun ging ich zur Schule. Am Dienstag ging ich ins Schule von 20 nach acht zu zehn vor drei. Heute hatte wir Sozialwissenschaft und Wissenschaft, und wir hatte mit unsere Sitzplatz arbeitet. Nachmittag hatte wir Deutsch und Sport. Auf Deutsch arbeitet wir mit ein Tagebuch. Ich finde das spaß. Nach Schule ging ich zu Hause. Unterwegs sprach ich mit meine Freunde, und dann ich ging zu die House. Ich saß in der Sofa und machte meine Hausaufgabe. Wann ich fertig war, ich saß bei der Computer und spielte Computerspiele. Um acht Uhr ging ich nach meine Parkour training. Der Parkour training ist meine Lieblingssport. Wann ich trainiert ich fühlte sehr glücklich und frei. Wenn ich zu Hause war, ich und meine Familie saßen bei der Essen Tisch und aßen. Wir hatte Rippen mit Kartoffel. Danach saßen wir bei der Sofa und sahen Fernseher. Schließlich ich ging zu bet um zehn Uhr und liest eine Busch. Dann ich einschlafe.

söndag 17 maj 2015

Bildanalys Konsthistoria

Bild: Le Déjeuner des canotiers, 1881 av Pierre-Auguste Renoir

1)
Pierre-Auguste Renoir var en fransk konstnär som föddes 1841 och dog 1919. Han var mest känd för sina målningar och skulpturer av barn, kvinnor, natur och landskap. Det har gjort att han har räknats in som en av de bästa impressionisterna. Renoir började sin karriär som målare, inte en vanlig sådan, utan som arbetare på en porslinsfabrik där hans position var att måla kinesiskt porslin. Detta gav bra betalt, och efter 10 år hade Renoir tjänat ihop tillräckligt mycket för att börja på konsthögskolan i Paris. När han var 21 år gammal började han som elev till Charles Gleyres, en mycket känd konstnär som lärde upp många artistiska genier. Renoir skickade flera gånger in sina målningar till salongen som bestod av flera akademiprofessorer som valde ut 2500 av de bästa konstverken varje år. År 1867 skickade Renoir in en målning som blev avvisad för att den visade kvinnokroppen ”för realistisk”. 

2) 
Angående Le Déjeuner des canotiers (”Roddarnas frukost”): Renoir ville berätta om en känsla och stämning med bilden. Lugnet efter att personerna antagligen varit ute och rott. Han avbildar hur alla hans vänner sitter tillsammans, pratar, äter och har det allmänt trevligt. Samtidigt tror jag att Renoir ville visa och/eller experimentera med sin skicklighet. Han har kombinerat natur, personer, föremål och samtidigt fått med sig ett vackert ljus och en känsla. Genom de här aspekterna har han också berättat en liten historia. Ett par vänner som njuter av naturen efter en dag vid sjön. 

3)
Bilden föreställer flera äldre män och kvinnor som är samlade i ett litet tält. Tältet befinner sig antagligen nära en sjö, eller ett hav, vilket man kan se på bakgrunden (en båt syns i blekt vatten). Personerna njuter av maten och vinet, samtidigt som de pratar och har det allmänt trevligt. 

Eftersom målningen föreställer en riktig händelse är kropparna och naturen runt omkring målade på ett realistiskt sätt. Renoir ville fånga stunden i målningen, som ett foto, vilket betyder att den behövde vara så realistisk som möjligt. 

Själv tycker jag om bilden. Detaljerna är lite suddiga, men det skapar ändå en speciell stil. Även om målningen inte är så skarp så ser man ändå väldigt mycket. Renoir har också lyckats med att få människorna att se så levande ut, både i ansiktet och deras ställningar. Färgskalan i bilden är passande och ger ett vänligt och varmt intryck. Det är inte en vanlig, tråkig, stilla bild, utan man ser livet och värmen i den. Det tycker jag är mycket speciellt, och vad som gör bilden bra.



Länkar:


fredag 8 maj 2015

Stefan Kosch

Jag heter Stefan Kosch och jag föddes år 1992 i Stalonien. Min familj hade inte råd med att föda mig i sjukhus, så mamma fick klara sig själv i vardagsrummet. Min pappa var inte hemma, utan stred i inbördeskriget som startade 1989, min pappa drogs in månader innan jag föddes. Under den tiden var landet uppdelat i två parter, öster och väster, min pappa stred för den västra sidan, eftersom det var där vi bodde. Det var inte mycket som hände efter att jag fötts, mamma stannade hemma för att passa mig, men när jag fyllde ett år satte hon mig på dagis så att hon kunde jobba. Det var väldigt oroligt på den tiden, eftersom vi levde nära krigsfronten. Om dagarna kunde man höra knallar från bomber och gevärsskott. Det var ingen skillnad på två år, när en dag 1995 hade bombandet slutat, inga knallar och soldaterna började marschera ifrån fronten. Kriget var slut, och oturligt nog van västra sidan. I början var det lugnt, ingen större skillnad, alla väntade på att något skulle hända. Så en dag i July kom den nya diktatorn fram, han som ledde de västra trupperna: Markc Strotski. Genast blev allting mycket hårdare. Lagar om yttrandefrihet och begränsad gruppsamling stiftades genast. Under den tiden kom min pappa tillbaka från kriget. Jag var då tre år. Vi var fortfarande fattiga, men försökte leva så gott vi kunde på de får pengar vi fick. 

När jag var 7 år gammal flyttade vi in till storstan för bättre jobb. Jag hade precis börjat skolan, och det var mycket strängt. För det mesta fick vi lära oss om hur bra ledaren var, och varför vi måste följa honom. Även själva lärandet var väldigt strängt, det var många läxor på hög nivå. Lärarna var inte så bra, vilket gjorde att jag fick tänka mycket själv och även fråga mamma och pappa om hjälp de gånger de kunde svara. Även om skolan var svår lyckades jag hålla hyfsat bra betyg. När jag kom hem gjorde jag mina läxor direkt, men därefter var jag tvungen att jobba ihop pengar till mat. Det var inte lätt att hänga med, och jag blev tröttare och tröttare för åren som gick. 

När jag var 12 startade ett nytt krig mot ett av grannländerna. Pappa var tvungen att dra ut i krig igen samtidigt som matvaror blev mer sällsynta runt om i landet, alla pengarna gick till kriget. Snart var även de sju grundskoleåren slut och eftersom vi var en fattig familj skulle jag inte få gå på gymnasium. Första dagen ur grundskolan var en arbetsdag. Allt jag kunde göra var att erbjuda lätta tjänster som att städa och andra skitjobb. Ibland kunde jag få något bättre, kanske dela ut tidningen eller bli springpojke. Det varade oftast en månad eller två, sedan behövdes in de tjänsten mer. Jag var ofta väldigt rädd nu när jag var ute så mycket. Poliser fanns överallt och de kunde komma fram och arrestera dig för minsta lilla fel. Jag hade till och med sett personer blivit slagna till döds, bara för att de vistades 4 personer i en grupp. När jag var 16 upptäckte jag droger, det var ett lätt sätt att tillfälligt bli av med all smärta i landet. Dock var jag väldigt oförsiktig, en dag blev jag tagen av polisen på bar gärning när jag injicerade LSD. De slog ner mig och lämnade mig blodig på marken. Därefter började jag bli mer diskret, sålde mer droger än jag köpte och använde själv. Det var en ganska bra inkomst med oskattade pengar. Nu hade mamma och jag råd med mer mat, fast hon vågade aldrig fråga vart jag fick pengarna ifrån. Under den här tiden märkte jag också att jag inte var så tilldragen av tjejer, och märkte att mina ögon oftast sökte sig mot killar istället. Jag vågade inte närma mig killar, eftersom sexualitet var en väldigt sträng lag i Stalonien. Då och då kunde jag ha umgänge med killar, men det hände väldigt sällan. 

När jag var 17 åkte jag i fängelse för innehav av narkotika och blev dömd till 5 års fängelse. Jag kunde inte tänka på hur min mamma skulle reagera, och hur hon skulle överleva nu när hon var helt ensam.Jag var mycket förvånad när vakterna en dag kom in mitt under dagen och drog ut mig från fängelset. Utanför portarna stod min mamma och pappa, pappa med general uniform. Under kriget hade han blivit befordrad. Nu hade vi mer pengar, och tack vare pappas position kunde jag komma in på både gymnasium och universitet. Jag valde att plugga till arkitekt när jag var 21, eftersom jag var så fascinerad av byggnader, deras struktur och att rita. I början gick det bra, men sedan när jag ertappats med droger och att vara homosexuell blev jag allvarligt mobbad. Lärarna brydde sig inte, eftersom så länge lönen kom till fickan var allt OK enligt dem. Polisen var inte längre ett större problem, eftersom de inte vågade agera mot sonen av en general. Studierna gick inte heller bra, arkitektur var inte så utvecklat i Stalonien som jag hade hoppats. Man hade knappt någon budget för byggandet av våra hus, och det fanns inte så många byggtekniker. Det mesta man kunde åstadkomma var fyrkantiga radhus som en treåring kunde ritat. Själv försökte jag utsmycka mina ritningar så mycket som möjligt, vilket jag också fick beröm för. Men jag var begränsad av både lag och ekonomi i det här landet. Min hjärna blev inte tillräckligt stimulerad och min frihet var begränsad. Det kändes som att jag var fast i en trång liten bur, om jag försökte ta mig ut blev jag straffad. Alltid dessa normer att följa, alltid dessa gränser som satte stopp för min kreativitet. När jag var 22 flyttade jag ut till en liten lägenhet i mitten av stan. Den hade ganska bra utsikt, om man räknar gråa hus och svart rök som något fint, men man kunde se långt, ut i naturen. Mina studier fortsatte, men jag utvecklades aldrig. Alltid samma sak varje lektion, inget nytt, inget kreativt, bara svart på vitt i en kvadrat. Jag behövde verkligen komma här ifrån. Jag försökte ansöka om tillstånd för att åka utomlands, sade att jag ville beundra utomlands arkitektur för mina studier. Det gick inte, verkade som att man inte fick vara homosexuell om man ville resa utomlands. Byråkratin höll mig tillbaka, så det fanns bara ett alternativ: olagligt ta sig ut ur landet.

Jag hade hört talas om en buss som tog resenärer ut ur landet. Det kostade, men jag hade tillräckligt pengar. I två dagar fick jag bo i ett litet skjul utanför staden så att vi inte skulle bli upptäckta. Hela tiden var jag orolig och hade fjärilar i magen. Kanske skulle polisen sparka ner dörren ljust i denna stund? Vad skulle hända då? Fängelse? Avrättning? Det spelade ingen roll, nu var det redan försent att ändra sig. Bussen avgick tidigt på morgonen. Eftersom guiden kände gränsvakten fick vi passera. Nu var jag äntligen ute ur Stalonien.

Vi reste långt och länge. Dag till natt. De första timmarna kunde man se hur kriget hade påverkat landskapet. Nerbrända träd och byar. Knallar hördes långt borta vid horisonten. Oron var fortfarande kvar. 


Efter tre dagar var vi framme i Sverige. De kollade upp mitt pass och sedan skickades jag till en röd tegelbyggnad. Där inne fick jag en blankett på svenska som jag skulle fylla i. Jag kunde knappt urskilja orden. Jag var mycket stressad och förtvivlad när jag skulle fylla i raderna. När jag var färdig lämnade jag in pappret till mannen vid ett skrivbord. Han kollade igenom det med en skeptisk blick. Fjärilarna hade förvandlats till galna fladdermöss. En grön stämpel, jag kom in, jag var äntligen fri.